Ursviks-ultra 5 plats och finalanalys

.... fortsättning del tre.

Med massa soppaglåppa i munnen och lite snack med mor och far, påfyllning av vätskebälte. Var nu utmaningen till 66% fullbordad, bara ett varv till. Far gastade

- Nu får det vara bra. Skall du ut på ett varv till?
- Klart jag ska, loppet är ju 45 km inte 30 km
- Men skall du verkligen det med detta underlag?
- Jag känner mig ok, lite blött men nu är det dags att avsluta detta (röt jag tillbaka)

Mor tittade lite lurigt på mig och vände bort blicken, låt han vara nu replikerade hon till husse.

I ögonvrån hade jag noterat en kvinnlig deltagare fylla på sin camelback och gett sig i väg. Jag slukade en banan och tre muggar vatten och lite annat, hjärnan var allt annat än normal. Lite mossig minst sagt.

Jag lunkade ut på tredje varvet lite stel, men fast besluten att lägga denna insats bakom mig, trevade jag på. Benen lyfte inte riktigt, men energin från depån fick mig att i 8 tempo pinna på. I likhet med andra varvningen, fick jag rätt snabbt syn på denna kvinnliga deltagare efter ca 1 km lunkande.

Vid andra backen gick jag upp jämnsides och peppade lite, ett buttert svar kom snabbt

- I don´t speak swedish
- Ok were are you from
- France
- Good luck

Hasplade jag ur mig och la mig bakom, hon verkade inte vilja tala efter 45 km löpning.

Jag la mig i hasorna ca tio min sedan tog jag tätten och hon hade sitt softtempo och jag pinnade på mot sista intaget av St:annas backe efter tretiofyra kilometer. Med lagom kliv, rullade jag upp utan större smärta. Klockan var nu efter åtta på morgonen och lite hundägare hade hittat ut i terrrängen. En regnskur damp ner på oss i spåret men totalt genom sur brydde jag mig föga.

Väl på toppen sneglade jag bakåt och en lite lucka hade jag fått, kändes mig lite ego att inte dra henne fram men hon hade tydligt visat att hon gjorde sitt race, så då är det bäst att hålla sig till sitt eget lopp.

Nu väntade 11 km som var de tyngsta jag varit med om. Till en början lunkade jag nerför för att sedan ta en liten stigning mot fem km skylten. Framsidan på låren värkte nu enormt och önskan att gå kom starkare och starkare. Jag var totalt bestämd att inte kika på klockan utan enbart tänka framåt. Min power walk var inte så mkt långsammare än Gratianne Daums ultratempo, som denna franska löpare heter.

Humöret började tryta ordentligt och duggregnet, dimman och allt vatten på banan gjorde mig allt mera sne, men långt ifrån ointresserad av att gå i mål.

Som en trött hund slokade jag med axlarna men var fortfarande glad över att inte bli varvad av några 75 km löpare. Meter för meter ömsom lunkade ömsom gick jag framåt. Som en magnet fanns vid målet vägrade jag sluta tro att det fanns krafter kvar. Benen var stumma, men konditionen fanns där. Nu märkte jag mer och mer att jag inte övat nerförslöpningar, där hade jag chansen att få lite fart, men benen SKREK. Lungt, lungt.

Väl borta vi kallhygget vid ca 11 km, kom Gratianne trippande förbi, jag försökte hänga på men var tvungen att släppa efter några hundra meter, jag önskade henna lycka till igen och öste beröm över hennes insats. Bara 19 km kvar, ekade tomt ut i grannskogen.

Vid ca 42 km, kom ytterligare en långlöpare vid namn Per Nilsson från karlshamn upp med glatt humör och peppade

- Kom igen nu tar vi detta, det är lång lucka bakåt.
- Jaså, det klart jag försöker. Är lite stel som sagt.
- Ja men det är ju inte så mkt kvar i synnerhet för dig och mig

Jag lunkade på men efter några hundra meter gav jag honom frifart framåt och började lunka igen, så här i backspegeln känner jag mig lite mesig för det borde gått att lunka sista 2,5 km. Men men

Laddade för en spurt, och när jag tog sista baken bakom stallet så var det inget annat än att höja armarna och lubba i mål.

I målfollan stod en fotograf som jag trodde plåtade mig, men ha stod mest och glassade med sina varma kläder, svinet fotade alla andra som gick i mål utan mig, vilken typ. I denna situation är jag defintivt inte klar i huvudet och totalt trött efter 388 min kämpande.

Slet av mig nummervästen och skickade tillbaka sportpinnen, fick en utskrift av sträcktiderna som jag tackade för och begav mig mot bastun.

Resumé i korta drag;

Positivta erfarenhet: Matladdningen, Mentaltmålinriktad, kläderna, sömnen, Alla timmar med löpskolning och löpträning i vinter. Lyckan av att debuterat på maradistansen så tidigt på säsongen.

Negativa erfarenhet: Bättre skor för detta underlag, backträning, benstyrka, flera långpass. Tokless på underlaget, blötsnö. Blötafötter gud va otrevligt.

Foto: Team Rockrunners + okänd.